När hämtning av grovsopor är en befrielse
Att gå ut genom dörren hade blivit till en expedition genom vildmarken senaste tiden. Ett stort kliv över den gamla TV:n, ett lätt trippande förbi de trasiga krukorna och avslutningsvis gällde det att ducka under det uttjänta fiskespöet. Hur länge ska en människa behöva leva såhär? Svaret tycks vara: Tills det blir hämtning av grovsopor.
Det hade börjat som en så oförarglig idé. “Vad ska du göra i helgen?”, hade hans kollegor frågat och han hade, med illa förtäckt stolthet, svarat att han skulle storstäda lägenheten och förrådet. Och det hade han gjort, med goda resultat.
Logistisk läxa
Det hade börjat som vanligt: Släpa ut allting ur vrår och högar, sortera – spara, släng, kanske – och sen ordna tillbaka allt på sin rätta plats. I början var han förskräckt men exalterad, halvvägs ville han ge upp men, när slutet närmade sig, så njöt han av bedriften.
Under städandet hade en del saker hamnat i hallen. Det var bara en mellanstation för sådant som skulle slängas eller återvinnas. Men “resenärerna” blev strandade på stationen ganska länge. Det är nämligen inte så lätt att hjälpa dem vidare på färden när man själv saknar bil.
Både Charon och frälsare
Så kom de en dag. De som skulle transportera tv:n, krukorna, fiskespöet och allt annat till sin sista vila. För honom var dessa skräpets färjekarlar som frälsare.
De kom, de bar och alla segrade. Tänk, att kunna lämna sitt eget hem utan att sträcka ryggen, att våga bjuda med någon hem utan att hålla ett litet uppmuntrande tal om att “Det är lite grejer men följ bara mig så kommer det gå bra”, att återigen få se det där golvet som kostade så mycket. Tänk att allt detta, och så mycket mer hade han uppnått bara genom att få lite hjälp med hämtning av grovsopor.
